Ja livet är verkligen nyckfullt och ibland hånande...
Nu är den snart klar! Min egna Hudvårdsserie som jag gjort själv! Endast egenpressade oljor och snar egengjord äppelvinäger :D och självklart ekologiskt!
Hurra!
När jag gick hos en psykolog för att bearbeta mycket som hände under min uppväxt, blev jag också utredd för manodepression. Eftersom mitt månde pendlade fruktansvärt och eftersom min kära far är manodepressiv (vilket är ärftligt).
Min Ûber-Bra psykolog, som också var min överläkare, var snorduktig och kunde verkligen få mig att förstå mitt mående.
När jag stod på mina bara knän och bad henne om att ge min en diagnos, så jag slipper bearbeta mitt förflutna och ha något jag kan säga till dom runt omkring mig varför jag är som jag är, så sa hon kallt:
- Jag kommer inte att ge dig någon diagnos förrän vi har pratat igenom allt! PUNKT!
Jag var så arg så att jag kokade:
- Ser du inte att jag är sjuk!?
*****
Efter många samtal kom hon fram till att jag inte var manodepressiv men att jag hade en tendens åt det hållet. Jag var alltså en periodare som jag kallar det.
Hon förklarade mitt mående genom tabellen nedan (som jag så fint målat i paint)
Jag har alltså varken samma toppar eller gropar som en manodepressiv har, men jag har inte heller lika mjuka och "inom ramarna" som en "normal" människa har (vill inte skriva normal utan ""). Men även en "normal" har upp- och nedgångar!
På ett sätt har detta hjälp mig enormt, och jag är skit gla' att jag inte fick en diagnos!
Jag är en periodare, jag både gör och mår i peroder. Antingen gör jag något lite föör mycket, eller lite fööör lite... Antinger mår jag superduper-bra eller så tycker jag livet suger, lite svart och vitt, inte så många gråperioder. Men jag ändå inte "sjuk".
Jag ville skriv om detta så att fler människor som känner sig lite mitt-imellan men ändå inte riktigt lagom, känner att de inte är ensamma!
Känner du igen dig?
Välkommen till periodar-klubben! :)
Igår hände det något som fick min värld att rasa. Jag kommer inte att berätta vad som hänt. Men jag kommer att ta en litet paus ifrån bloggen, eftersom jag vill att bloggen ska vara rolig att läsa!
Vi hörs snart och skicka alla era styrkekramar till oss!
Jag tänker ofta på hur skadad jag faktiskt är, ärrad för livet från min barndom.
Jag upptäcker fortfarande små problem som uppdagar sig som jag måste ta itu med, vissa gånger kan dessa små saker bli till berg. Det kan vara små saker som ett visst obehag vid ord, rörelser eller situationer. Men det kan också vara större saker som tillit, självkänsla och intimitet. Inte bara sexuell intimitet utan även vänskap och släktskap.
Något som jag tänkt mycket på det senaste är ångest. Jag kom på mig själv med att komma på att jag alltid har ångest. En stor, svart, pirrande klump i bröstet, jämt. Då menar jag varje sekund av en minut av en timma av en dag av en vecka av en månad av ett år.
Jag minns knappt känslan av att inte ha ångest, för när jag väl kanske inte har ångest så tänker jag på det och får ångest. En ond spiral som jag ofta är ledsen över, jag vet faktiskt inte hur jag ska bli av med den. Ett handikapp.
Ångesten styr mitt liv, fortfarande, även om jag har gått i terapi. Visst styr den mig mycket mindre, men fortfarande kan den rubba hela min existens. En litet sak som att vika mina kläder, diska eller laga mat, kan bli så stor och fylld med ångest att jag till slut struntar i att göra det, det kan ta flera dagar att komma över det och orka ta tag i det. Ofta ses jag som lat och kanske slarvig, med högen med kläder kan vara så mycket mer än bara kläder. Ett berg, ett berg att ta sig över. Att passa en tid kan vara så otroligt stressande och ångestfyllt att jag struntar i det.
Jag har insett för länge sen att jag är ärrad för livet, jag kommer aldrig att känna mig helt fri. Minnen och känslor kommer hålla mig fängslad på ett eller annat sätt. Visst har jag till viss del lärt mig att hantera det, men ibland sviker det. Ibland blir jag besviken på mitt mående.
Men ångest, det har jag insett att det är ytterligare en lång, ångestfylld kamp
