emmagalen.blogg.se

Jag tänker ofta på hur skadad jag faktiskt är, ärrad för livet från min barndom.

Jag upptäcker fortfarande små problem som uppdagar sig som jag måste ta itu med, vissa gånger kan dessa små saker bli till berg. Det kan vara små saker som ett visst obehag vid ord, rörelser eller situationer. Men det kan också vara större saker som tillit, självkänsla och intimitet. Inte bara sexuell intimitet utan även vänskap och släktskap.

Något som jag tänkt mycket på det senaste är ångest. Jag kom på mig själv med att komma på att jag alltid har ångest. En stor, svart, pirrande klump i bröstet, jämt. Då menar jag varje sekund av en minut av en timma av en dag av en vecka av en månad av ett år.

Jag minns knappt känslan av att inte ha ångest, för när jag väl kanske inte har ångest så tänker jag på det och får ångest. En ond spiral som jag ofta är ledsen över, jag vet faktiskt inte hur jag ska bli av med den. Ett handikapp.

Ångesten styr mitt liv, fortfarande, även om jag har gått i terapi. Visst styr den mig mycket mindre, men fortfarande kan den rubba hela min existens. En litet sak som att vika mina kläder, diska eller laga mat, kan bli så stor och fylld med ångest att jag till slut struntar i att göra det, det kan ta flera dagar att komma över det och orka ta tag i det. Ofta ses jag som lat och kanske slarvig, med högen med kläder kan vara så mycket mer än bara kläder. Ett berg, ett berg att ta sig över. Att passa en tid kan vara så otroligt stressande och ångestfyllt att jag struntar i det.

Jag har insett för länge sen att jag är ärrad för livet, jag kommer aldrig att känna mig helt fri. Minnen och känslor kommer hålla mig fängslad på ett eller annat sätt. Visst har jag till viss del lärt mig att hantera det, men ibland sviker det. Ibland blir jag besviken på mitt mående.

Men ångest, det har jag insett att det är ytterligare en lång, ångestfylld kamp