I onsdags var en av de värsta dagarna i mitt liv. Att bli totalt lamlagen av huvudvärk som inte tillåter mig att öppna mina ögon, höra några ljud eller knappt rör mig, tinnitus och lock för öronen.
Jag kan inte vara i ett rum med fönster så jag stänger in mig i badrummet i hopp om tystnad och mörker, och att värken ska lätta. Men värken blir snabbt okontrollerbar, tårarna slutar inte rinna och jag mantrar att jag inte står ut. Efter fyra timmars kamp på toalettgolvet kan jag inte resa mig, knappt kommunicera eller öppna mina ögon i mörkret. Jag försöker förbrilt titta på min telefon, smärtan är skärande i ljuset från skärmen och jag försöker kisande med ena ögat leta upp vårdcentralens nummer nummer, jag lyckas! Men jag får inget svar.
Jag letar upp sambons nummer; Jag bara gråter, orkar knappt prata, säger att jag inte står ut, han vet inte vad han ska göra. Jag orkar inte prata.Vi lägger på.
Jag skickar till slut ett sms; Ring 112.
Att ens ta steget att ringa efter ambulans för mig är verkligen att behöva hjälp, då är man så pass dålig att man inte på egen hand kan skaffa hjälp. För mig att behöva ambulans är att blotta mig själv, att känna mig så fruktansvärt sårbar och hjälplös, i stort sett pinsamt. I den stunden orkade jag inte bry mig, jag ville bara ha hjälp.
Sambon ringer, säger att en ambulans är på väg. Jag känner hopp om att nu kommer jag få hjälp, de kommer få smärtan att försvinna. Sambon ber mig att ringa in till SOS eftersom de gärna ville att jag skulle ringa upp och svara på frågor. Jag känner att jag inte orkar, men jag gör det ändå, jag vill bara ha hjälp.
Tjejen som svarar i andra änden fattar ingenting. Hon undrar varför jag har ringt, jag försöker förklara min huvudvärk och att en ambulans är på väg, att de ville att jag skulle ringa. Hon verkade fortfarande inte fatta och ifrågasätter varför jag behöver ambulans. Hon frågar om jag haft migrän, vilket jag svarar att jag har haft migrän ett flertal gånger men att jag inte känner igen denna huvudvärk, att den är värre. Hon säger till mig att jag antagligen bara är förkyld och att huvudvärk inte är något farligt. Hon tar till slut min adress och ser att en ambulans är på väg, och lägger sedan på.
Grannen släpper in ambulanspersonalen in i min lägenhet, de ställer frågor, massa frågor, jag svarar så gott jag kan. De tar mig till ambulansen och kör in mig. Sätter nålar, mäter värden och frågar ytterligare frågor.
Väl inne på akuten rullas jag till slut in i ett mörkt rum, då jag är så pass ljussygg. Det kommer en sköterska och tar blodprover och går.
En timme passerar
Två timmar
Tre timmar
Fyra timmar, jag ringer på klockan; kan jag få någon sorts smärtstillande? NEJ.
- När kommer läkaren? Det är fullbelagt idag men det är två patienter innan mig.
Fem timmar
Sex timmar; det är fyra innan mig, jag får två alvedon, hjälper inte.
- En sköterska kommer in och byter sopsäck.
Sju timmar; det är fem patienter innan mig,
- Jag hör en annan patient skrika lungorna ur sig, hur de var fyra stycken sköterskor inne hos henne. Att de skulle sy ett sår, att patienten var nålrädd och skrek för glatta livet.
- En sköterska kommer in och säger att de fem tycken patienterna innan mig kan ta flera timmar, att det nog är bättre att min sambo åker hem och att jag får ringa honom när jag fått hjälp. Hon säger att jag kan ju få sitta ute i väntrummet och titta på tv. Hon berättar också om deras prioriteringssystem och lägger extra stor vikt på att förklara så jag förstår vilka som går före.
Åtta timmar; jag ringer på klockan; Jag vill åka hem, jag står inte ut! Sköterskan kollar vad mina blodprover visade; förhöjda vita blodkroppar och infektionsvärde. Hon säger till oss; Åk hem och blir det värre får ni komma in igen.
Värre, om det blir värre får ni komma in igen. Varför då? Jag blev hämtad av ambulans, inskjutsad av en ambulans, fick ingen hjälp. Nedprioriterad.
Väl hemma är jag så pass trött att jag äntligen kan somna och på morgonen mår jag deffinitivt bättre, även om huvudet ömmar. Jag har fortfarande ont idag, men det går att stå ut, jämfört med den kvällen.
***
Jag kan inte besriva hur sviken jag känner mig, arg, ledsen och förbannad. Framför allt besviken.
Jag jobbar själv inom vården och vet hur stor belastingen är hos de anställda. Men att inte kunna ge sina patienter vård på 8 timmar, tycker jag skriker hur fel allting är. En läkare på 14 patienter, en vanlig onsdag.
Det värsta, när jag väl bestämt mig för att åka hem, var inte smärtan i huvudet, utan den sorg jag kände. Jag kände mig övergiven och rädd. Jag hade ingen aning om vad som var fel på mig, bara att jag var fel, inte tillräckligt sjuk. Att få åka ambulans spelar ingen roll, att ringa 112 spelar ingen roll. Vart skulle jag få hjälp?
Den som skriker högst hörs mest, men om man inte har orken och inte kan skrika högst, vem ska göra det åt mig då? Om jag är för dålig för att ställa krav, vad gör jag då?
Jag känner att hela sjukvården är ett skådespel, den som kan spela bäst får mest uppmärksamhet, medan den som ligger tyst, är snäll och medhjälplig glöms bort. Jag kanske råkade säga något som gjorde att de prioriterade mig så pass lågt som i stort sett frisk, bara för att jag svarade på en fråga, för att jag orkade nicka på huvudet, gick på toaletten två gånger under 8 timmar, att jag inte skrek, att jag svarade JA på fel fråga eller NEJ på rätt fråga.Jag kanske inte betedde mig tillräckligt sjuk, jag kanske inte såg tillräckligt sjuk ut. Jag vet inte.
Jag kanske skulle spelat död, kissat ner mig i sängen, skrikit och slått personalen?
Nej, jag orkade knappt höja mina armar, så varför skulle jag orka vara bångstyrig och orka bråka? Jag ville bara ha det tyst, lugnt, mörkt och stilla. Jag ville bara ha hjälp, någon som lyssnade.
Jag vet bara att jag inte fick någon hjälp, blev otrevligt bemött och fick ligga i över åtta timmar med en huvudvärk som jag inte kan beskriva med ord. Jag känner mig inte betrodd, jag känner mig ifrågasatt och rädd för att söka vård. Varför var det ingen som såg mig?
Jag är besviken
